Onsdag

3, 2, 1, 0

OK, jag hade inte tänkt skriva något mer här men eftersom jag nu slutgiltigt har tappat intresset för det som var anledningen till att jag började skriva, och dessutom upptäckte att lösenordet till WordPress-kontot fanns kvar på min gamla dator, så tänkte jag att det var lämpligt att göra ett sista inlägg, med anledning av behandlingen av FRA-lagen som en majoritet av riksdagen nu har röstat för tre gånger.

Att bevittna det här spektaklet och läsa otaliga debattinlägg under de senaste åren har fått mig att inse följande saker:

Riksdagen representerar inte mig, och följaktligen gör inte heller regeringen det eftersom deras mandat kommer från riksdagen. Detta av två anledningar; jag har inte röstat på någon av dem som sitter i riksdagen, och även om jag hade gjort det så hade de förbrukat mitt förtroende för länge sedan.

Jag är inte en del av staten och staten är inte min vän. Det känns märkligt att skriva som någon som tycker att skattefinansierad utbildning och sjukvård är en skitbra idé, och som dessutom har maxade studielån, men jag ursäktar mig med att jag antagligen kommer att ha betalat tillbaka allt sånt med råge via inkomstskatt och moms innan jag dör. Staten är snarare att se som en sadistisk fångvaktare, någon som man helt enkelt måste hålla sig på någorlunda god fot med för att klara sig.

Det är, generellt sett, omöjligt att påverka riksdagen. Det är omöjligt att påverka dem genom logiska argument, genom att påpeka rena faktafel, genom att hänvisa till deras påstådda ideologier eller ens deras egna tidigare ställningstaganden. Om man tänker sig att de försöker åstadkomma den bästa möjliga lagstiftningen så verkar de sakna all analytisk förmåga, men om man istället utgår från att den allra största delen av dem är rena karriärister som skulle gå över döda hundvalpar för att få ett politiskt uppdrag med lite mer inflytande och lite högre lön så blir deras agerande mycket lättare att förstå.

Det är tillochmed omöjligt att påverka riksdagen genom att rösta på partier som man tycker verkar vettiga, något som centerpartiet har gjort pinsamt klart genom att inte åstadkomma någonting överhuvudtaget i linje med sitt öppenhetsmanifest och sin integritetsvänliga politik som man stolt viftade med innan 2006. Och då har de ändå suttit i regeringen.

Då återstår bara två alternativ:

1. Jobba för att få in folk i riksdagen som man faktiskt känner personligen, som man litar på och som man tror skulle arbeta för en bättre lagstiftning och inte bara för sitt egetintresse, eller
2. Strunta i allt som har med politik att göra och hoppas att det inte blir så illa under vår livstid att man inte får vara någorlunda ifred med sitt eget liv och de saker som man faktiskt kan påverka, och ifall det ändå blir det, använd de metoder som verkar lämpliga vid tillfället för att lösa det.

Kalla mig lat, feg eller cynisk – alla tre stämmer säkert – men jag väljer alternativ 2. Jag har all respekt för folk som jobbar i uppförsbacke och motvind för att försöka åstadkomma förändringar och jag hoppas att de lyckas, men själv har jag ingen lust att ens försöka.

Jag inser att alternativ 2 gör mig till en karriärpolitikers önskemedborgare, en sådan som aldrig ställer frågor, protesterar eller skickar irriterande mail. Kanske tillochmed en av Göran Hägglunds ”verklighetens folk” som bara sitter hemma och petar sig i naveln framför TVn. Det stör mig, men det verkar oundvikligt.

Fast jag vägrar att titta på ”Så ska det låta”.

Vem får årets Nobelpris?

Fysikpriset alltså. Resten bryr jag mig inte om.

Även om jag tycker att det är rätt märkligt att tävla i forskning så blir man ju alltid lite nyfiken såhär i början av oktober. Speciellt när man bara är en lekman med grundläggande kunskaper i teoretisk fysik. Om vetenskapsakademien tycker att en viss upptäckt är den viktigaste hittills som inte har fått något Nobelpris så borde den ju vara någorlunda intressant.

Förra årets pris var lite halvtråkigt. Visst, mindre lagringsenheter och sånt är ju praktiskt, men knappast av jättestor betydelse för vår förståelse av naturlagarna. Jag hoppas på något lite sexigare i år. Framför allt hoppas jag på Alan Guth / Andrei Linde (Starobinsky/Albrecht/Steinhardt osv) för inflationsteorin. Kosmologi är aldrig fel.

Desutom gick jag på en öppen föreläsning av Linde (mellan en av David Gross och en av Stephen Hawking) i samband med ett Nobelsymposium om universums tidiga historia för några år sedan. Han är rolig. Om han ger en Nobelföreläsning i höst så är jag där.

Och om någon vill ha en populärvetenskaplig beskrivning av inflationsteorin som är lite mer detaljerad än Wikipedias artikel så kan jag rekommendera Guths ”The inflationary universe”.

Massavlyssning?

Regeringen och de borgerliga riksdagsgrupperna har som bekant släppt en kompromiss om tillägg till FRA-lagen. Samtliga av alliansens riksdagsledamöter säger sig stå bakom kompromissen vilket i sig är märkligt eftersom det som vi har sett av den är extremt luddigt. Många av de viktigaste punkterna – om kabeloperatörerna fortfarande ska tvingas att kopiera all trafik till staten, om FRA fortfarande får använda all trafikdata de kommer över till sin ”metodutveckling” och så vidare – är väldigt otydliga.

Folkpartisterna som så sent som förra veckan ville riva upp lagen tycker nu att den är helt OK bland annat eftersom massavlyssningselementet är borta, men säger sig fortfarande vara beredda att fälla tilläggspropositionen om regeringen trixar och det fortfarande handlar om massavlyssning. Att enbart göra det vore ju helt meningslöst eftersom det då skulle vara lagen från den 18 juni som skulle fortsätta gälla, utan några tillägg, så jag utgår från att de först tänker riva upp den lagen genom en motion i höst.

Men OK, massavlyssning. Jag har satt ihop ett mycket pedagogiskt beslutsträd för att hjälpa dem att avgöra det. Det är inte på något sätt heltäckande men om man hamnar på den röda rutan så är det ju i alla fall uppenbart vad som menas.

Det finns naturligtvis andra skäl till att förkasta en proposition beroende på t.ex. hur FRA får byta rådata och analyser med andra underrättelsetjänster eller vilka möjligheter människor har att få reda på ifall de är eller har varit övervakade av FRA och i sådana fall dra dem inför domstol ifall de anser att det är felaktigt. Trädet ovan är bara en mycket liten del.

Varning för U-sväng

Frågan i rubriken till mitt förra inlägg verkar nu ha blivit obönhörligen besvarad. De sex folkpartisterna som hade lovat att riva upp FRA-lagen har nu bestämt sig för att släppa igenom den, efter att några luddiga förändringar har gjorts som ingen verkar veta vad de faktiskt betyder. Ingen verkar veta vem det är som ska sköta trafikfiltreringen eller vilken sorts massavlyssningstillstånd som den nya specialdomstolen ska ge, ändå anser sig personer som så sent som för 10 dagar sedan ansåg att lagen skulle göras om från grunden att det nu är OK. Kunniga personer med insikt i förändringsarbetet tycker att det är så dåligt att de inte längre vill representera folkpartiet.

Med den här typen av oberäknelighet utgör de sex folkpartisterna en direkt fara för sin omgivning – precis som man kan förvänta sig att en bil på en allmän väg ska fortsätta i vägens riktning och inte helt plötsligt börja backa i full hastighet och smälla in i fordonen bakom så bör man i politiken kunna förvänta sig att människor inte ändrar sina åsikter i 180 grader i en av de viktigaste frågorna på årtionden utan några som helst giltiga skäl.

Eftersom de är farliga för sin omgivng så måste omgivningen varnas. Jag har designat en t-shirt på SpreadShirt.net med en nydesignad varningsskylt som varnar för den här typen av oförutsägbart beteende. Skylten är tryckt på baksidan av tröjan eftersom det i första hand är de som befinner sig bakom personen i fråga, i trygg förvissning om att hon ska fortsätta framåt, som riskerar att råka illa ut när hon plötsligt gör ett lappkast och i hög hastighet plöjer sig fram i rakt motsatt riktning.

Om de sex folkpartisterna mailar mig sin tröjstorlek så lovar jag att skicka en tröja till var och en av dem. Om någon annan är intresserad så går det naturligtvis också att köpa den direkt från SpreadShirt.net, jag har inte satt något påslag.

Mer: Opassande, Henrik Alexandersson, Mark Klamberg, Christian Engström, Intensifier, Newsmill, Blogge Bloggelito, Sydsvenskan, SvD

Hjältar eller opportunister?

Förra tisdagen var fem folkpartistiska riksdagsledamöter – Cecilia Wikström, Solveig Hellquist, Maria Lundqvist-Brömster, Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson – vid Svart Måndags demonstration mot FRA-lagen på Sergels torg och lovade, med medhåll från Agneta Berliner via brev, att FRAs massavlyssningslag skulle rivas upp under hösten och att en utredning skulle tillsättas för att ta reda på hur en vettig signalspaningslag skulle kunna se ut. Sex stycken ledamöter alltså, två mer än de fyra som krävdes (plus alla från oppositionen) för en majoritet för en sådan motion. Jag var själv inte där just då utan någonstans i Gamla stan på den inofficiella demonstrationen utanför riksdagens öppningsceremoni, men jag hörde det när jag kom till plattan och sedan i mer detalj när jag kom hem och ut på nätet. Det verkade som att det faktiskt skulle gå att riva upp lagen även om regeringen framhärdade i sin självdestruktiva envishet. De sex folkpartisterna hyllades som hjältar.

Men ikväll har det börjat spridas rykten i media och på nätet om att samtliga allianspartiers riksdagsgrupper är överens om några förändringar av FRA-lagen som alla kan acceptera, och att lagen därför inte kommer att rivas upp. En specialdomstol ska tillsättas som bestämmer vilka ”trafikstråk” FRA ska få tråla igenom. Problemet är ju att en sådan ändring inte ändrar något i princip – om det inte finns något sätt att försäkra sig om att just min trafik inte går genom ett sådant stråk så handlar det fortfarande om massavlyssning.

Om de här ryktena stämmer och folkpartiets riksdagsgrupp faktiskt är överens (och det inte bara är något som gruppledaren säger – gruppledare i partiernas riksdagsgrupper verkar ju ha en förmåga att överdriva ledamöternas enighet) så är de sex hjältarna inget annat än opportunister som såg en chans att få några minuter i rampljuset. Men det är i sådana fall en väldigt korkad sorts opportunism som ger en veckas goodwill följt av en livslång svekstämpel. Tills vidare får man väl hoppas att ryktena är falska.

Tisdag

Hemma efter en demonstrationsturné genom city. Först Mynttorget, sedan storkyrkan, sedan runt hörnet på storkyrkan eftersom polisen ville spärra av framsidan, sedan över Strömmen och till Sergels torg för att ansluta till den andra demonstrationen.

Min ovana trogen så kom jag till Mynttorget ungefär en kvart efter det var tänkt att man skulle vara där. Jag såg inga andra uppenbara demonstranter på väg från tuben och tänkte att det skulle kännas lite pinsamt om det stod 20 pers och viftade med plakat framför ledamotshuset, men när jag svängde runt det sista hörnet och såg folksamlingen så blev jag positivt överraskad. Jag är dålig på att bedöma sådant men det kändes som att det var betydligt fler än vid riksdagen den 18 juni.

Sedan var det bara att haka på, någon timme vid Mynttorget, någon timme inne i gamla stan och några timmar på plattan. På grund av dålig planering och den okristligt tidiga uppstigningen (varför öppnas inte riksdagen typ 15:30 istället?) tillbringade jag de sista timmarna trött, kall och skitnödig, men när jag åkte hem igen kändes det i alla fall som att jag hade gjort något viktigt. Av en ren händelse shufflade min MP3-spelare fram en gammal klassiker på vägen hem.

Fuck them and their law! Jag tog lite bilder också, om någon har mer information om motiven i de med frågetecken i bildtexten så får ni gärna kommentera så uppdaterar jag. Om någon skulle ha den dåliga smaken att vilja använda bilderna någon annanstans så är det fritt fram, fotograf behöver inte anges.

Mer: Rick Falkvinge, DN, SvD, SvD, Aftonbladet, Mark Klamberg, Maria Byström, Henrik Alexandersson

Här är en länk till Enligt min Humla. Jävla WordPress.

Fungerande länk här. Återigen, jävla WordPress.