Onsdag


3, 2, 1, 0
oktober 14, 2009, 6:14 e m
Filed under: Uncategorized

OK, jag hade inte tänkt skriva något mer här men eftersom jag nu slutgiltigt har tappat intresset för det som var anledningen till att jag började skriva, och dessutom upptäckte att lösenordet till WordPress-kontot fanns kvar på min gamla dator, så tänkte jag att det var lämpligt att göra ett sista inlägg, med anledning av behandlingen av FRA-lagen som en majoritet av riksdagen nu har röstat för tre gånger.

Att bevittna det här spektaklet och läsa otaliga debattinlägg under de senaste åren har fått mig att inse följande saker:

Riksdagen representerar inte mig, och följaktligen gör inte heller regeringen det eftersom deras mandat kommer från riksdagen. Detta av två anledningar; jag har inte röstat på någon av dem som sitter i riksdagen, och även om jag hade gjort det så hade de förbrukat mitt förtroende för länge sedan.

Jag är inte en del av staten och staten är inte min vän. Det känns märkligt att skriva som någon som tycker att skattefinansierad utbildning och sjukvård är en skitbra idé, och som dessutom har maxade studielån, men jag ursäktar mig med att jag antagligen kommer att ha betalat tillbaka allt sånt med råge via inkomstskatt och moms innan jag dör. Staten är snarare att se som en sadistisk fångvaktare, någon som man helt enkelt måste hålla sig på någorlunda god fot med för att klara sig.

Det är, generellt sett, omöjligt att påverka riksdagen. Det är omöjligt att påverka dem genom logiska argument, genom att påpeka rena faktafel, genom att hänvisa till deras påstådda ideologier eller ens deras egna tidigare ställningstaganden. Om man tänker sig att de försöker åstadkomma den bästa möjliga lagstiftningen så verkar de sakna all analytisk förmåga, men om man istället utgår från att den allra största delen av dem är rena karriärister som skulle gå över döda hundvalpar för att få ett politiskt uppdrag med lite mer inflytande och lite högre lön så blir deras agerande mycket lättare att förstå.

Det är tillochmed omöjligt att påverka riksdagen genom att rösta på partier som man tycker verkar vettiga, något som centerpartiet har gjort pinsamt klart genom att inte åstadkomma någonting överhuvudtaget i linje med sitt öppenhetsmanifest och sin integritetsvänliga politik som man stolt viftade med innan 2006. Och då har de ändå suttit i regeringen.

Då återstår bara två alternativ:

  1. Jobba för att få in folk i riksdagen som man faktiskt känner personligen, som man litar på och som man tror skulle arbeta för en bättre lagstiftning och inte bara för sitt egetintresse, eller
  2. Strunta i allt som har med politik att göra och hoppas att det inte blir så illa under vår livstid att man inte får vara någorlunda ifred med sitt eget liv och de saker som man faktiskt kan påverka, och ifall det ändå blir det, använd de metoder som verkar lämpliga vid tillfället för att lösa det.

Kalla mig lat, feg eller cynisk – alla tre stämmer säkert – men jag väljer alternativ 2. Jag har all respekt för folk som jobbar i uppförsbacke och motvind för att försöka åstadkomma förändringar och jag hoppas att de lyckas, men själv har jag ingen lust att ens försöka.

Jag inser att alternativ 2 gör mig till en karriärpolitikers önskemedborgare, en sådan som aldrig ställer frågor, protesterar eller skickar irriterande mail. Kanske tillochmed en av Göran Hägglunds ”verklighetens folk” som bara sitter hemma och petar sig i naveln framför TVn. Det stör mig, men det verkar oundvikligt.

Fast jag vägrar att titta på ”Så ska det låta”.

Advertisements

2 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Why there is so much of confusion in your resume? ,

Kommentar av driver49

Läste precis det starka blogginlägg (diff) som du länkade till i en kommentar hos Emma. Samt en del andra. Av nån anledning har jag aldrig hittat hit förut. Och nu verkar bloggen vara nedlagd. Typiskt.

Men jag blev alldeles skakad av att läsa detta. Så uppgiven har jag också känt mig, men inte vågat sätta ord på det.

Din text är dock verkligen ingen vaggvisa för integritetsvänner – på mig fick den motsatt effekt och blev en väckarklocka. Sätter ett bokmärke här så jag kan återvända och läsa om den varje gång jag känner mig håglös!

Kommentar av Per Sandström




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: